"Hundkonflikten"

EN LITEN RECAP AV SJUKHETER GENOM ÅREN..........

Från 2011 En BES-mammas Bekännelser tidigare blogg

Blir så trött… Besbarnen kommer hem hit och varenda gång de sista gångerna de har varit här, så nämner de att X:et hela tiden påpekar för dom ”att i vårt hem så är vi inte en familj eller rättare sagt: JAG är inte deras familj!” Hur orkar X.et fortsätta sin hatiska och patetiska strid??? Vad är det hon är så rädd för? Ju fler gånger hon måste försöka pränta in detta i barnens medvetanden, desto mer avslöjar hon ju sig själv hur ”liten och osäker” hon är själv på sin mammaroll!

Min make skulle aldrig få för sig att tala till barnen på det sättet OM X.et träffade en ny partner – som hon dessutom var gift med och barnen älskade. Varför uppför man sig på det sättet??? Besbarnen blir ledsna och säger att dom visst tycker att vi är en familj här, men att nu säger deras mamma att t o m deras (vår) hund – inte är en del av deras familj!!! Hur långt får man gå som ”förälder”??? X.et säger också till Besbarnen att: jag är ju ingen riktig förälder, för jag har inte fött några barn. Så jag är inte deras familj – bara ett namn!

Återigen, jag har väl aldrig utgett mig eller försökt att ta plats som en bio-mamma?! Jag är någon som älskar besbarnen och vill ha en fungerande familj – vilket både besbarnen, min make och jag vill! Alla utom Bion med andra ord. Avundsjuka och bitterhet kallas det.

Att säga till besbarnen att ”nu är deras hund inte heller deras  -utan att JAG och HUNDEN är en familj och dom med sin pappa är en EGEN familj! Har ni hört något så fruktansvärt sorgligt och sjukt?! Då ska väl hunden snart delas i mitten, med tanke på att besbarnens pappa äger halva hunden! Dessutom gjorde hon allt för att besbarnen skulle tycka det var jobbigt med att skaffa hund. Hon sa bla: Ni ska skaffa en mördarhund! Ni ska gå ut med hunden jätteofta och kan inte leka med era kompisar! Ni ska plocka upp allt äckligt bajs efter hunden! mm mm. Det största besbarnet blev t o m nervös efter allt hans mamma hade präntat in i skallen på honom och erkände att mamman säger så mycket saker som gör honom orolig!

Vi hade i alla fall väntat på ”rätt” hund i över ett år när vi slutligen får beskedet om ”han är på väg”! Glädjen var enorm och för det minsta besbarnet som inte tagit åt sig så mycket av sin mammas skitsnack var det början på ett nedräknande av dagar. MEN under sex veckors tid som vi höll på att fråga X.et om besbarnen fick följa med och hämta hunden – fick vi svaret ”okej – som sen togs tillbaka!!! Okej igen – och som sen togs tillbaka!!! Allt bara för att det var hennes vecka med barnen! Det mints besbarnet pendlade mellan hopp och besvikelse under sex veckors tid!!! Det slutade med att när dagen med stort D kom – så bönfall vi tillslut att ”barnen kanske i alla fall kunde få komma och hälsa på en timme på kvällen?” men NEJ! X.et tvingade den minsta att följa med på det stora barnets fotbolls-föräldrarmöte som var för vuxna! Där fick den minsta sitta och glo – ALLT för att förhindra att de skulle få träffa deras hund som de hade längtat efter i ÖVER ETT ÅR!

Det tar inte slut… Det X.et gör sen, är att: Behåller barnen extra länge hos sig som kompensation för att ”barnen skulle ha fått följa med och hämta hunden” – men som de inte fick för henne!!! Men X.et tog de extra dagarna ändå!!! Där satt jag och min make och väntade på barnen som skulle komma – men fick reda på att de kommer inte: För X.et hade bestämt sig för att utnyttja de tre dagarna som vi erbjöd henne för att barnen skulle få följa med och hämta sin hund!!!

Sjukare blir det… veckan efter vår hund har kommit, berättar besbarnen att: nu har mamma också skaffat en hund så vi ska få ha hund på båda ställena!!!! Vi tror inte våra öron – så sjuk trodde vi nog inte, trots allt, att hon kunde vara! Men jo då! X.et hade desperat suttit och ringt efter hundar på internet och sedan kört och hämtat en 6 månaders omplaceringshund!

Sjukheter fortsätter: X-et tvingar det äldsta besbarnet att gå hem efter skolan varje dag för att gå ut med deras (hm, hennes) hund! X.et gjorde precis allt själv som hon hade talat om för besbarnen att VI skulle göra mot dom! Vi har alltid gjort tvärtom!!! D v s talat om för barnen att det är jag och pappan som sköter huvudansvaret – att hunden INTE påverkar deras aktiviteter, skola eller kompisumgänge!!!

Sjukheter tar inte slut: I dagsläget, nu efter vår semester med barnen – kommer de tillbaka till X.et och då har hon lämnat tillbaka hunden!!! Hon sa till barnen att hunden inte kunde vara med gamla människor eller barn, så dom kunde inte få behålla den!!! Då undrar man ju varför den har fått bo i deras hem därborta under 6 månader??!! Men vi vet… allt har varit lögn, manipulation och jävelskap från början!!! Det X.et insåg när vi var borta, var att när barnen inte var hemma så skulle hon själv bli klassad som djurplågare – genom att missköta en hund så katastrofalt! Hunden skulle få vara hemma själv mellan 08-20 på dagarna, dvs 12 tim om dagen – utan att få gå ut!!! Hunden blev aldrig ens rumsren i deras hem! Då hann den bli ETT ÅR innan hon nu lämnade tillbaka den!

Då har hon iså fall låtit hennes barn bo med en mycket människo-aggressiv hund under sex månader om det skulle vara sant som hon försöker inbilla barnen! Vi vet ju sanningen…men sjukheten hos X.et innebär också att hon aldrig kan återspegla sig själv eller har någon som helst självinsikt eller verklighetsuppfattning. Därför går det ALDRIG att ifrågasätta henne – utan att det ska bli gap och skrik och NYA MANIPUALTIVA LÖGNER från henne. Vi lär oss med åren och det är det inte värt för barnens skull…

Dock kan vi kan inte låta bli att undra: Hur står det till i huvudet på en sådan här människa?! Hur kan X.et kalla detta att ge sina barn kärlek, trygghet och omtanke?! När hon efter 10 år fortsätter och fortsätter att göra ALLT för att sätta sin bitterhet och ego i fokus, förstår man att det är inte normalt på något sätt och vis. Människan har en psykisk sjukdom PÅ RIKTIGT, inte att ”hon är sjuk, dum i huvudet, tragisk mm” som man kan säga om en person som agerar knäppt vid vissa tillfällen, -utan en sann, verklig psykisk sjukdom som ex; PAS, Aschbergers etc.

Allla dessa sjukheter ska ni veta – har blivit vardag i besbarnen och vårat liv! X.et har inga som helst hämningar eller begränsningar på vad hon ska hitta på. Det värsta är att hon är FRUKTANSVÄRT MANIPULATIV mot hela sin omgivning – men VI och MÅNGA MÅNGA andra vet exakt vad hon går för på riktigt bakom ytan och masken som en vacker dag kommer att krackelera! Frågan är bara: Hur mår barnen då??? Till vilka individer och människor har de hunnit utvecklas till?

Det minsta besbarnet sa också att när hon ville ringa till mig så hade X.et sagt att hon inte hade mitt nummer, så det gick inte. Jag sa till besbarnet att mamman visst hade det och att det var märkligt. Besbarnet bad mig sms.a numret till mamman och det gjorde jag och skrev samtidigt att ”det verkar som du har blivit av med mitt nummer, men spara det så besbarnet kan nå mig om hon vill” Då svarade X.et bara att ”hon har inte alls det blivit av med något nummer”…. Tyckte så synd om besbarnet som förstod att hennes mamma hade ljugit henne rakt upp i ansiktet…!!! Fruktansvärt lågt…. Det finns inte i vår värld att min make skulle uppföra sig så mot en ev. bes-pappas om det fanns i besbarnens liv..

Att vara ”förälder” är inte samma sak som att ha ”fött barn eller vara bio-förälder”! X.et är definitivt ingen förälder i mångas ögon -hon har fött barn till världen – som hon sen misshandlar psykiskt och drar in så mycket hat och bitterhet i deras liv – att det för alltid kommer att komma i 2:a hand… Nr 1 är ALLTID hon själv – i alla lägen! Det är inte att vara en riktig förälder….